Idag var det tre månader sedan jag landade i Auckland. Det känns så konstigt. Allt går alldeles för fort samtidigt som att det ibland känns som en evighet. Jag har dagar som är alldeles alldeles underbara, men sedan dyker de dagarna upp när man bara ifrågasätter allt. Varför pluggar jag inte mer av ämnena som jag har hemma i Sverige? Varför frågade de inte mig om jag ville följa med? Är jag den jobbiga utbytesstudenten som bara är ivägen? Borde jag bete mig på ett annat sätt? Finns det människor jag inte träffat än som skulle passa mig ännu bättre? Igår fick jag svaren. Min vän Shayne hade sin 17 års fest. Det var mycket folk och väldigt go stämmning. Redan när jag kom dit så märkte jag att jag är inte nervös längre. Jag vågade gå och sätta mig och prata med folk utan att känna mig ivägen. Det var häftigt. Det häftigaste av allt var när mina killkompisar Andy, Callum och Chris följde mig hem på natten. Precis innan vi sa hejdå berättade alla tre " Matilda, you are the best exchangestudent we have had here in Tuakau. Please never go back to Sweden. " Det var det bästa och finaste jag hört. Jag somnade så gott den kvällen. Det fick mig att inse att det kan faktiskt inte vara så enkelt att bara vara vän med en utbytesstudent heller, det är en helt ny vänskap för dom också. Nu har dom tre första månaderna gått när man lär sig om den nya kulturen och om att leva ett nytt liv. Jag lär mig så mycket om mig själv, det är otroligt. Och mina vänner här har även lärt känna mig vilket faktiskt självklart tar ett tag. Det tar ju alltid ett tag att hitta sina vänner, men när man är iväg såhär så vill man helst att efter första veckan ska allt vara klippat och klart. Nu känns allt bara bra.